Nu har skolan kommit igång på allvar, snart e de dags tillomed för höstlov i vårat avlånga land, men ja tänker ofta tillbaka på min jobbiga skolgång, när man inte VILL gå till skolan för man mår ila av tanken, ingen ser ens ropp på hjälp...
man vet aldrig vilka kommentarer man kommer få den dagen.
Allt började redan i första klass för mig, då ja aldrig varit som alla andra.
Jag fick inte vara med o leka! jag va desperat ja erbjöd mig tillomed vara en avstängdradio i leken, men inte ens de fick ja... Ja går nedstämd till min lärare o berätta att ja inte fick vara med, jag fick svaret att ja kunde sitta o titta på när killarna spelade fotboll ist, de e inte direkt vad en 7åring vill höra när hon inte får vara med o leka. Men ja satte mig tyst breve henne o tittade på när dem spelade fotboll.

Men med tiden vart ja insläppt i gruppen o ja fick kompisar, ja fick vara med varje rast!
de va inga problem längre.

Åren gick o ja hade självförtroende till 1000 o ja älskade både livet o skolan!
gå till skolan va en rolig upplevelse ja fick träffa kompisar o ha kul :D
men samtidigt va de en oro om ja skulle få läsa något högt, ja va rädd för att någon skulle skratta eller få kommentarer att ja inte kunde stava som alla andra...
ja gick hos special lärare sen 1an.

Men åren gick o när ja ja skulle börja 7an så splittrades klasserna o bildades nya, ja hamnade i en klass utan vänner, ingen att umgås med! de va några tjejer o resten killar, ja umgicks med tjejerna men ja vart utstöt fick kommentarer av alla, ja vart mobbad!
ja mådde riktigt psykist dåligt, ja hata livet, ja ville inte leva längre!
ja gick oftast bara halvdagar för ja var "sjuk" o ja va i skolan ca 2-3dagar i veckan för ja ville inte ditt o sa att ja va sjuk....!
Efter ett tag mådde ja så pass dåligt att ja svält mig själv, ja åt inte, o när ja åt va de väldigt väldigt väldigt lite, ja rasade i vikt...
Ja fick hjälp o ja fick medicin som skulle hjälpa mig o få bort ilamåendet ja fick när ja åt, ja började äta smått igen, för ja ville inte berätta hur de egentligen låg till, om vrf ja slutade äta från början.

Under hela 7an tjatade ja om att få byta klass o även min mamma (hon visste inget mer än att alla mina kompisar gick i parallelklassen) 
o ja började 8an efter sommaren, då började kampen om att få tillbaka självförtroendet som ja hade förlorat, ja jobbade med att må bra o inte gråta mig till söms varje natt, att inte känna känslan om att vilja försvinna från denna jord....!

Ja började må bättre, men aldrig 100, fören ja slutade 9an då mådde ja bättre än ja någonsin gjort under dem 3åren men samtigit inte som ja gjorde innan..
Men ja började gymnasiet en ny start, men de vart inte som planerat...
Ja utsattes även för mobbning där... första året va extremt jobbigt...

Sen va mobbningen över, men skolan va extremt jobbig som gjorde att ja nästan gick in i väggen varje år till sommar avslutningen ://

Idag slutade ja gymnasiet för 1årsen o idag mår ja bra!
ja e rädd o ta kontakt med nya människor, för ja e rädd att bli utstöt o utsättas för mobbning ännu en gång.

Mobbning e inget en människa ska få utsättas för!!!!

mitt råd till dem som e mobbade berätta för en vuxen o be om hjälp så de får ett slut i tid! ja lät folk hacka på mig för ja vågade inte....

o min fråga til mobbare VAFAN HÅLLER NI PÅ MED? TRYCKA NER EN PERSON SÅ MKT SOM NI GÖR ÄR FAN INTE OKEJ!!!! HADE NI VELAT BLI UTSATTA FÖR DE SJÄLV ELLER?
TÄNK EFTER INNAN FÖRFAN!!!!!! 



Leave a Reply.